14 november, 2014 JoLaLi

Tankar inför en debut

Springa

November i Milano. Hösten har slutligen kommit, men det är förunderligt vindstilla och lätt att andas. Jag springer på våta stigar med vår debut i öronen. Jag tror jag ler.

Det blev en märklig höst. Som började med en långsam väntan på San Raffaele, det stora sjukhuset i utkanten av Milano där min son fick behandling. Och som nu slutar med att Mattias och jag äntligen släpper vår EP, ”Första Kapitlet”, under namnet Röda Bodarna.

Fem sånger, tjugo minuter.

Om tonårsdrömmar i byn vi växte upp i. When In Europe, Don’t Miss… Den byn var det.

Och om att många år senare se livet i vitögat.

Jag och min familj tillbringade tre veckor i Milano redan i våras. Då joggade jag långsamt med Bon Iver i mina hörlurar. Så mycket har hänt sedan dess.

Numera är jag en riktig djävul på att springa.

Och den här kvällen har jag ännu lite mer kraft i benen än vanligt. För tidigare på dagen har våra fem låtar kommit tillbaka från mastring på Cutting Room av legendaren Limpan. Jag spelar dem högt medan jag fräser förbi grovhånglande och haschrökande tonåringar.

Regnet faller från den italienska himlen, men varken det unga gardet eller den springande medelålders mannen som är jag, bryr sig. Vi är höga på vars våra grejer.

Mattias och jag har pillat så länge med det här. Att ge ifrån sig ”Första Kapitlet” är för oss som för en VD att presentera ett bokslut fyllt med fina siffror. Föreställer jag mig.

Så när jag springer i Milanokvällen bärs jag fram av de där låtarna jag känner innan och utan, men som denna dag fått ny glöd uppe hos ”the leading mastering studio i Scandinavia”. Jag lyssnar en gång, jag lyssnar två.

I fyrtio minuter springer jag och känner mig stark som en björn, snabb som en örn (titeln på en riktigt fin blogg, för övrigt). Och inombords lyfter jag på hatten för min vapendragare Mattias som producerat så grymt och spelar trummor som bara han kan. För Amir, Pelle, och fina fru Malin, som alla bidragit och spridit sin magi här och där bland spåren.

Så, till slut, när jag bara har några hundra meter kvar innan jag är tillbaka vid hotellet där vi bor, går sticket i avslutningsspåret snart över i sista refrängen. I våras köpte jag ett midi-keyboard i musikaffären vid den mäktiga domkyrkan, Duomo, mitt i stan. Det var med denna plastiga pryl jag skissade på grunderna till det blåsarrangemang som nu – om fyra takter – tas till helt andra höjder av Jens Lindgård, Petter Lindgård och Andreas Sjögren. De där grymma snubbarna, som spelat med bland andra bob hund, Cardigans, Ulf Lundell, Timbuktu, Damn! och Liberator, hade för någon vecka sedan vänligheten och den goda viljan att komma förbi studion i Malmö och blåsa verkligt liv i mina simpla digitala skisser.

Så, ja, jag antar att Gud hör bön. Treklangen från dessa fantastiska musikanter i plattans allra sista ackord får gåshuden att gå hela vägen upp i nacken medan jag saktar in och stannar.

Det blir tyst sedan. Jag drar ner hörlurarna så att de hänger runt halsen, tar klivet in i hissen, torkar svetten ur pannan, tittar mig i spegeln och tänker: Det var det bästa jag hade i mig. Den här gången.

Blås