Om nätterna lyssnar jag på Toni

Jag somnar i samma stund som huvudet landar på kudden. Det har jag alltid gjort. Men dessa nätter vaknar jag igen efter någon timme och ligger sedan sömnlös. Det är då jag vänder mig till Toni.

Han lanserades som en svensk Bob Dylan. Det är han väl i och för sig varken först eller sist om. Men ändå, det räckte för att fånga mig.

Toni-HolgerssonBilden på Toni Holgersson med en cigg i handen på debutplattans omslag, fan, han såg ut att kunna göra musik den mannen.

Men det blev aldrig en kärleksaffär. Jag verkligen ville och gav det många chanser. Försökte övertala mig själv. Resonerade och argumenterade. Men, nej.

Kanske jag var för ung. Och för otålig. Kanske det var det.

Hur som helst, jag släppte honom. ”Toni Holgersson”, debutplattan hette så, var sedan en av flera hundra CD-skivor som försvann i ett inbrott i min tvåa på Spångatan i centrala Malmö sent 1990-tal. Dörren sönderslagen med en yxa och hela skivsamlingen puts väck när jag kom hem från jobbet som tidningsreporter på en lokalredaktion. Tack och hej även till den hoprullade sedelbunten med tusenlappar jag fått dagen innan för en Fender Twin Reverb.

Och med det var Toni helt ute ur mitt liv.

Tills nu.

Det är inte någon särskild oro som håller mig vaken. Den långsamma väntan på San Raffale är så stillsam att dagarna i detta sjukhusrum inte ger föda till något större sömnbehov. Sängen gör sitt till. Eller – ”sängen”. Det är en bäddfåtölj med två obarmhärtiga ribbor av stål precis vid mitt ryggslut, och en fjädring som låter som ett skrik i natten varje gång jag rör mig. Det är ett under och en välsignelse att Ville sover lugnt vidare i sängen intill.

Det är i denna min sömnlöshet jag plockar upp hörlurarna och sätter igång Toni. Hans senaste, ”Sentimentalsjukhuset”, liksom föregångaren, ”Ibland Kallar Jag Det Kärlek”, kommer så nära i lurarna att jag kan känna tobaksdoften från andedräkten när han sjunger. Varje ord, varje ton är på blodigt allvar. Den fulländade ljudbilden, som Tonis son Dante skruvat fram, känns som blekt solljus som landar på en dammig möbel från 1950-talet. Förklara det den som kan. Eller varför jag kommer till att tänka på teckningar av Slas, gamla dagstidningar, och nedsuttna skinnfåtöljer i en stor våning med knirrande parkettgolv och högt i tak.

Det där eftermiddagsljuset jag ser framför mig, det måste ha med klangerna att göra som Martin Hederos plockar fram ur sitt piano. Som jag älskar dem.

Men sångerna i sig är som gjorda att sjungas om natten. Svärtan i texterna, framförda av en röst som är stark och sargad på samma gång, får varje ord att pulsera av ett vemod som jag inte kan få nog av.

”Stigar av oro
där nån ska gå
Och svärmar av fåglar
mellan oss två”

Eller den där tokdeppiga men ändå så vackra ”Allting Faller” (videon där uppe):

”Hon sitter på ett järnvägsspår
en klump i halsen och hjärtat slår
Hon är bara femton år
– Allting faller”

Fan, det är värt att ligga vaken för.