17 juni, 2014 JoLaLi

Om Bon Iver och farsan min


Min vapenbroder Mattias är typen som behöver energisk musik när han tränar. Drum’n’bass och grejer. För min del är avskalad, långsam musik en precis lika bra pådrivare i joggingspåret.

Justin Vernons falsett i Bon Iver, en naken gitarr eller ett piano. Mer behövs inte.

Å andra sidan är jag den lufsande motionären medan Mattias håller på med närstridstekniker från Israel. Ja, ni fattar ju själva.

Och när han ger sig ut i spåret kan han springa baklänges och ändå helt utan ansträngning susa ifrån slimmade 20-åringar.

Nog om det, nu en reflektion från de senaste veckornas jogging:

När jag var liten kille tyckte jag det var hur tufft som helst att motorcyklister hälsade på varandra. Hur de lät näven lämna styret och stack ut den i luften i en loj gest som signalerade brödraskap, eller för den delen systerskap, MC-folk emellan. Pånyttfödda Svenssons på japanare såväl som hårdföra bikers på Harley Davidsons förenade i den där gesten.

När jag och fina fru Malin bodde i Danmark på 00-talet upptäckte jag samma fenomen, men då mellan snubbarna som for fram på smala cyklar, iklädda tajta kläder och minimala solglasögon. Motionscyklisterna. Typ varenda kotte på Jylland. Inte lika coola som MC-folket. Men ändå.

Och nu de senaste veckorna i Milano samma grej. Men här är det jag och andra idioter som är ute och springer i den 34-gradiga hettan som erkänner varandras tillhörighet med en näve i luften och ett ”ciao!”.

Våra sneda leenden säger att det är hårt nu, men blir härligt sedan. En öl på balkongen, möjlig att unna sig efter svetten.

Plus-minus-noll.

Det här med att springa är ett arv från farsan min. Nuförtiden är ju varenda medelålders man och kvinna ute och joggar i sådana där tajta hårdrocksbyxor och pulsklockor. Farsan snörade ett par gamla fotbollsskor på sig och kutade utan att klaga längs med landsvägen till Rydsgård. Som den kraftkarl han en gång var.

Fast ganska snart förstod han att den rutten och de skorna inte var som gjorda för löpning, och tillbringade nästkommande 30 år tre dagar i veckan uppe i Svaneholmsskogen. Parkerade Volvon vid Rökhuset och gjorde sina kilometrar, oavsett väderlek. Och satte tidigt ett avtryck i mig att det här med att springa är en bra, närmast hederlig syssla som ingår i ett gott dagsverke.

Ja, herregud, bilden av farsan i löparspåret. Tiden som försvinner som smältande is.

I Italien har jag hittat en löparrunda en bit utanför Milano. En grusväg med åkermark på båda sidor och elledningar i luften som knastrar så intensivt att det låter som plötsligt regn.

Knappt halvvägs genom rundan finns en bänk mitt emot en gård där två gummor och en gammal gubbe sitter i skuggan av ett träd. Och därefter mannen med rutig skjorta, slitna jeans, stråhatt, och cigg i mungipan, som tycks vara ute på en runda med hunden som aldrig tar slut. Jag ser dem båda varje dag på samma dammiga grusväg.

Och så de andra hundarna som slänger sig i vattendragen som snirklar sig genom landskapet. Hotdogs som svalkar sig.

JoggingtröjaI den här hettan är mitt långsamma tempo det enda rätta. Ibland får jag lust att stanna helt och hänga på knäna ett tag, men Bon Iver manar på. En gudomlig stämma här, en hjärtskärande ton där. Som får benen att fortsätta. Som ger syre till andetagen. Som får T-shirten att bli så blöt att det klatschar till när jag slänger den ute på balkongen efteråt.

När jag knäcker en öl och sträcker ut ryggen.

Som farsan min.