Han är hemma igen

Det blev 38 dagar på isolerade 14 kvadrat. Men nu är han hemma igen. Hos oss.

Vi visste att det skulle bli en långsam väntan på San Raffaele, det stora sjukhuset i utkanten av Milano. Dagar och nätter som skulle krypa fram. Minuter som sakta skulle staplas ovanpå varandra.

När allt kom omkring gick tiden snabbt som en pil. Plötsligt var det dags att lämna det där rummet. Med leenden som gick från öra till öra.

Det var den 7 september vi två, jag och min son, packade upp våra grejer i rum 214. Vi kopplade in Playstation och Wii. Installerade mobilt wi-fi. Och bepansrade oss med tålamod.

Dagen därpå tog de hans benmärg. Jag satt vid hans sida när han vaknade, och på kvällen kom Malin och löste av mig. Vi skiftades om följande veckor att vara hos Ville.

24 timmar åt gången.

Sjukdomen är så ovanlig att det inte finns mycket att göra hemma i Sverige. Men här, på ett av Europas främsta sjukhus, har de en behandlingsmetod. Enkelt förklarat preparerar de benmärgen med friska celler som får ställa saker till rätta i kroppen.

Immunförsvaret behöver tid efteråt att hämta sig. Många långa dagar i isolerad miljö.

Och genom persiennens glipor såg vi ömsom solen ömsom månen hänga där ute på himlen. Några dagar och nätter föll regnet. Vespor och små Fiat-bilar passerade i strid ström genom svängen nedanför fönstret medan vi själva körde varv på varv i Gran Turismo, gjorde skolarbete, brottade ner en och annan biverkning, sov, skrattade, väntade.

Så kom Alessandra, chefsläkaren, en dag med beskedet att Ville återhämtat sig rekordsnabbt, att alla hans värden var på fenomenala nivåer. Att det var dags att åka hem. Ville log försiktigt. Men när vi lämnats ensamma for händerna upp i luften som om han gjort mål i världens viktigaste fotbollsmatch.

Fantastiska Francesca, psykologen som genom sin sprudlande närvaro är medicin i sig själv, fiskade upp sin iPhone och satte på ”Freedom” med George Michael när Ville på svaga ben tågade ut från avdelningen.

Men det ska sägas: Är det någon låt som ska vara soundtrack för de 38 dagarna på rum 214 är det ”Geronimo” med Sheppard (videon där uppe).

De spelade den säkert fyra gånger i timmen på MTV, och Ville och jag tittade på varandra varje gång och log.

Det har gått lite mer än en vecka sedan han skrevs ut. Vi har någon månad kvar i Milano och ska nästan dagligen besöka San Raffaele. Muskler ska tränas, värden kontrolleras. Så vi lämnar tvårummaren med kokvrå på hotellet om morgonen och tar oss genom det parkliknande bostadsområdet i vackra Milano Due, förbi glassbarerna och de små butikerna, och under de väldiga balkongerna som hänger som enorma blomsterlådor på de brunröda fasaderna.

Himlen är knallblå denna morgon, den höga luften skön att andas. Borta vid rondellen intill sjukhuset stannar vi en stund, tittar till vänster, bort mot det lätt rosafärgade fyravåningshuset med rader av höga fönster, pekar mot det som vi tror är rum 214, och Ville säger:

”Det var lite som Hans och Gretas pepparkakshus. Jag saknar det faktiskt inte det minsta.”

Nåja, riktigt så var det väl inte, säger jag. Och förresten, du saknar väl alla snygga italienska sjuksköterskor som pussade på dig varje dag, försöker jag.

Men Ville, han bara ler och går vidare.