20 september, 2014 JoLaLi

Den långsamma väntan på San Raffaele

Sjuksal-1024x768 Fredag kväll. Ett sjukhus i Milano. Min son i en säng.

Han är vid gott mod. Men det är flera veckor kvar i detta rum. Det kommer att krävas tålamod, massor av det.
Sjukdomen är så ovanlig att det inte finns mycket att göra hemma i Sverige. Men här, på ett av Europas främsta sjukhus, har de en behandlingsmetod. Det är trösterikt.

Själva behandlingen är redan avklarad. Den tog några dagar. Nu är det en långsam väntan på att immunförsvaret ska hämta sig.

Ospedal San Raffaele. Kunskapen är ofattbart. Omtanken enorm.

Alla dessa läkare, sjuksköterskor och vårdbiträden som kommer in på rummet. Som kramar och pussar på Ville.

Jag blir gråtfärdig bara jag tänker på det.

Värmen de visar. Den oändliga välviljan.

Tacksamheten över att vara i dessa människors vård. Den går inte att mäta.

Isoleringsavdelning. Ett rum på kanske 12 kvadratmeter. Riggat med wi-fi, Playstation och Wii. Och en basketkorg.

Sängen står längs väggen för att det ska bli en större golvyta ledig där han varje dag tränar med Massimo, sjukgymnasten som älskar Milan och lär Ville laga carbonara. Golvytan där han sitter i fåtölj och kör Gran Turismo med Francesca, psykologen som är så sprallig och så underbar och som tillbringar flera timmar varje dag med Ville. För att han ska må bra. Francesca som anstränger sig för att lära sig svenska. Som säger ”hej då” när hon någon gång lyckas köra förbi honom i någon GT-bana. Som hoppar och skriker ”Ville, Ville, Ville!” när han spelar Wii-tennis.

Fredag kväll. MTV flimrar på TVn. Som på logementet på LV4 i Ystad för så länge sedan. Jag kommer aldrig kunna höra ”Losing My Religion” med REM eller ”Crazy” med Seal utan att tänka på det där rummet med sina våningssängar och uttråkade soldater. MTV vevade dessa bägge musikvideos tusen gånger i timmen under mina månader i lumpen.

Jag tänker nu att det kanske är som Seal sjunger.

”We’re never gonna survive it, unless, we are a little crazy”.

Ville mår bra. Och har kvar sin känsla för galenskap. De sköna grimaserna han håller på med, de finurliga skämten. Det bubblande skrattet som gör att han inte får fram ett ord ibland. Konsten att kunna se humorn i de små detaljerna.

Som när de hämtar honom för att ta benmärg och tvättar med ett medel som gör huden gulaktig.

”Jaha, så nu ska man bli en kyckling också”, säger han och ler med trötta men spjuveraktiga ögon.

Älskade pojke.